Trots allt så är jag en helt fungerande, självgående, tänkande, rörlig och absolut älskvärd människa.

Trots att jag missade hela mellanstadiet. Trots att jag var mycket borta på högstadiet och till exempel missade vårterminen i åttan. Trots att jag mot slutet hade 50% frånvaro i trean på gymnasiet. Trots det läser jag nu en kvällskurs halvtid på universitetet. Trots det jobbar jag halvtid i en kiosk.

Trots allt människor sagt och trott och fasat för angående mig.

Trots att jag vid förhållandevis många tillfällen lika gärna kunde slutat finnas. Trots slarv, trots en alldeles som det verkade hopplös kropp, trots misslyckanden och bakslag. TROTS ATT CANCERN INTE ALLTID SVARADE PÅ BEHANDLINGEN SÅ ÄR DEN LIKFÖRBANNAT BORTA NU. (OCH DÄRMED BASTA.)

Trots att mina dåvarande klasskompisar tyckte att jag skulle vara glad för att jag fick slippa skolan så vågade jag tro och känna att det inte var något att vara glad för.

Trots att alla vuxna i min närhet blev så besvikna, så besvikna när jag inte klarade av att äta så vågade jag tro och känna att det inte var mitt fel.

Trots all skit jag fått från de vuxna som hade ansvar för mig så vågar jag idag tro och känna att jag är egen person och att det jag känner spelar roll.

Trots att alla i min närhet sagt och tyckt och gjort det klart för mig att jag ska vara glad varje morgon jag vaknar så vågade jag hela vintern må precis så jävla dåligt som jag gjorde.

Trots att det inte finns något att vara rädd för så vågar jag tro och lita på min känsla och vara rädd när jag är det.

Trots att du tänker att jag skryter så vågar jag skita i det och skriva det här ändå.

Trots att Gud verkade ge sig fan på att jag inte skulle få uppleva så mycket som tjugo år här på jorden så vågar jag ge mig fan på att spendera minst fyra gånger så mycket tid som jag redan gjort.

Trots att jag levt med det här i all den tid då jag varit gammal nog att se ett värde i att leva.

Trots att jag vid nio års ålder fick veta att min rygg skulle ta så mycket stryk att jag skulle bli helt sne så sitter jag här nu fullständigt rak i ryggen.

Det drabbade MIG men JAG överlevde. Jag får vara precis såsom jag är och känna precis såsom jag gör. Och jag får bli älskad för det. Jag FÅR.

Trots allt så är jag en helt fungerande, självgående, tänkande, rörlig och absolut älskvärd människa.

Den här sensommaren är den bästa jag upplevt.

- - Skicka kommentar